Det är dåtid, det är borta. Fast det lever fortfarande kvar i huvudet. Idag har jag tänkt på mitt namn! Jag har också tänkt på det som kallas barndomshemmet.
Även om jag hade velat återvända till en del platser och miljöer som jag varit på som barn så är de flesta vuxna borta, de flesta döda. Husen är de flesta också borta..de är rivna. Det som återstår är igenvuxen mark. Ingen kan ana att det levt människor på platsen. Jag har många sådana ställen bakom mig. Så även om jag kan återvända så finns inget att återvända till! En märklig känsla när allt finns kvar i huvudet. Två ställen har brunnit ner och nytt har byggts upp på platsen. Allt är liksom bortsopat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar