Texttavla 2015 är "Sommaren jag aldrig glömmer"

Det här är nog den mest destruktiva och tråkiga tavla jag någonsin målat. Jag skrev ner ord som dök upp. Det här är vad det blev.  Den här sommaren har varit lite speciell så jag har gett den namnet "Sommaren jag aldrig glömmer". Tavlan kanske inte är riktigt färdig. Men finns något mer att göra för att försköna eländet något? Jag tror inte det, mer än att lämna det bakom sig.

Jag ska fundera ett tag på om jag ska låta tavlan ligga kvar på sidan eller om jag ska ta bort den. Den är ju riktigt otrevlig så egentligen ska den bort, men livet är inte alltid trevligt. Det är inte alltid rosor utan taggar man ser, det finns en och annan tistel också, De kan ju vara vackra de med på sitt sätt, taggiga och stickiga, men det kan även den vackraste ros vara om man inte sköter den på rätt sätt. Små odlade tamrosor saknar oftast taggar även när de blir stora, medans de vilda har jättestora vassa taggar även som små.

Låt: LALEH "Some Die Young" (official video)

Utan näring, skötsel och omvårdnad dör även den vackraste ros till slut.

Jag har kommit i gång med barnboken

Tro det eller ej. Jag har kommit i gång. Kollade lite ute på nätet om att skriva barnbok. "suck" så invecklat med en massa olika program. Mycket ska läsas på engelska. Jag som inte kan mycket av det engelska språket. Då ska man hålla på att översätta. Där tappar man lusten ganska snart, så jag tänkt plocka bort den bunt med papper som jag haft liggandes ganska länge. De har flyttats på hit och dit och jag är ganska less på det.

Jag bläddrar lite och får då se titeln på boken. Då ändrar jag mig. Öppnar ett skrivprogram och skriver ner titeln.

Nu ska jag gå igenom alla papper och skriva ner den text jag har på ett samlat ställe. Efter det får jag kolla på bilderna. Egentligen är bilderna gjorda först och text idéerna har kommit senare. Jag tror jag får teckna om många bilder. Papperet har gulnat på många, men det får jag ta då. Så får det bli. Nu kommer det nog att bli ett manus i alla fall. Hur jag gör sedan återstår att se. Jag tar en sak i taget annars får man ju tuppjuck

Har jag verkligen lust att skriva en bok nu längre.

Har jag verkligen lust att skriva en bok nu längre. Det ger mig en tendens till ångest och en viss oro i magen. Olustkänslorna kryper på ryggraden.  Det finns ett måste och har gjort i många år. Jag gillar inte måsten och tvång. Finns inget som blir roligt och lustfyllt med det.

Är det kunskapen som saknas kanske. Hur börjar jag. Hur redigerar jag bilder. Stavar jag rätt. Sitter meningarna ihop som de ska eller har jag vänt dem bak och fram. Frågorna och funderingarna är många och de ger mig svettningar och obehag. Varför kommer då detta med att skriva en bok upp titt som tätt när jag känner så. Det är väl bara att skippa hela saken. Jag tror detta kommer att återkomma tills jag skrivit boken. Jag tror jag måste göra det för att kunna lämna det bakom och gå vidare. Tömma på något sätt.

Jag skrev ju en bloggbok och det var inte lätt. Redigerade många gånger och blev så less på att hålla på med det så jag bestämde att boken var klar och lät den tryckas. Men det blev ett fel på den och självklart ett väldigt synligt. På framsidan finns ett textfel. Jag har skrivit mitt efternamn med en fel bokstav. Nu ligger det också och gror i bakhuvudet. Ska jag behöva skriva om boken bara för en enda bokstav.  I och för sig så skulle jag kunna skriva den annorlunda. Skippa det där med bloggbok utan göra en vanlig bok där jag kan få fram andra saker som inte finns i bloggboken.

Gör jag så här så är det plötsligt två böcker jag ska skriva. En barnbok med de figurer jag tecknat och så en bok om mig själv. Åhhh vad jag önskar att någon annan skulle vilja vara så snäll att skriva mina böcker.  Jag har haft stora planer tidigare på att göra film om mitt liv men det har jag nog lagt på sidan. Då ska ett filmmanus skrivas och då har jag nog verkligen kommit på överkurs. Fast på någon slags överkurs är jag alltid. Vill alltid göra mer än jag kan och klarar av. Vilja men inte kunna skulle man ju kunna säga.