I dag den 26/2-2022 så uppdaterar jag det här inlägget med något jag skrev 2012-2014
När jag öppnade boken för att kolla på första sidan så fick jag gåshud. Boken handlar om Florence Nightingale. Så läste jag en bit in i handlingen och jag börjar förstå att något viktigt budskap är på väg fram från änglarna.
En vision jag fick år 2005 -Jag såg en stor vit ängel flyga in över det ställe jag nyligen flyttat till. Den stora ängeln kom in över vattnet. Det var också under den här tiden fast lite senare på året som jag såg och hörde änglakören. Jag har berättat om det tidigare.
"Något är på gång !? Dom har visat sig igen "änglakören" och dom är många! Det känns viktigt att skriva om detta just nu."
Ja just det! Så var det. De hade visat sig tidigare och visade sig igen och nu åter igen med den här boken.
Sist de visade sig var i en dröm med en vacker sång och en vissling. En gång tidigare i början på 1990 talet hade jag en konstig dröm. Det var en mycket mörk natt. Jag hade åkt med bilen ut till en klippavsats "platå" vid vattnet. När jag klev ur bilen kunde jag höra en röst i mörkret som gång på gång ropade "Florence, Florence!"
År 2010 målade jag en tavla som fick namnet Nightingale. Och som vanligt målat under temat "Gudarna Målar och Berättar"
Men nu tillbaka till boken. Jag visste sedan tidigare att Florence Nightingale figurerat i något krig. Att hon var sjuksköterska. Men mer visste jag inte. Så det jag nu läste i boken höll på att skrämma slag på mig. Jag ska skriva av det jag läste i boken. Orka läsa du med! Sen vill jag bara påpeka en sak till och det är en grej som står på baksidan av boken. Tar det först.
"Ett tåg med hjältegestalter".
Bragd och hjältedåd var deras livsluft, dessa kvinnor och män, som gav sig helt åt sin kallelses uppgift, vandrade på äventyrens vägar, och gjorde det tidigare tänkbara tillgängligt för sin samtid. På olika områden gjorde de sin livsinsats, men samtliga leddes de av troheten mot sin inre övertygelse. Vi möter dem i hela världen från solvarma sagoländer till iskalla polarregioner. I deras sällskap upplever vi sällsamma ting. De behövde aldrig leta efter äventyren - äventyret sökte istället dem. De formar sig i ett väldigt tåg av hjältegestalter genom tiderna och genom världen.
Nu till den ruskiga inledningen av boken - Året är 1854
Utspelar sig i krig:
DÖDSSKUGGANS LAND
- Jag står inte ut längre!
Den jämrande rösten drunknade i det vågsvall av stönanden, ångestrop, svordomar och böner om hjälp som fyllde den stora salen.
- Hör ni inte, jag står inte ut längre, ropade mannen på nytt och sträckte i förtvivlan upp sina händer liksom för att gripa efter en osynlig hjälpare.
Kamraten på hans högra sida vände sitt magra, bleka och smutsiga ansikte emot den olycklige och såg på honom med sina febersjuka ögon.
- Vi har det svårt allihopa, sade han.
- Om jag bara kunde få någonting för värken ...
Jag står inte ut längre!
- Var har du ont?
- De tog av mig benet i morse, och så har jag en kula i axeln, men den kunde de inte få ut. De hade
väl inte tid, antar jag.
En man med träben kom klampande fram i den smala gången mellan bäddarna.
- Där kommer en sjukvårdare, säg till honom.
Men oberörd av alla böner om hjälp fortsatte den enbente sjukvårdaren sin väg, i det han muttrade:
- Har inte tid, kan ingenting göra åt det.
Borta i ett hörn ropade en ung man i feberyrsel efter sin mor. En äldre man, som låg vid hans sida, skakade på huvudet och mumlade:
- Var du glad för att mor din inte ser hur du har det nu. Det skulle hennes gamla hjärta inte tåla ...
En annan bad: Å Herre Gud, förbarma dig över mig!
- Du tror väl inte att Gud tänker komma hit och hjälpa dig, svarade hans kamrat med bitter röst.
Det här är ju helvetet, och här finns ingen Gud.
Mannen med det amputerade benet och kulan i axeln vände sig till sin sidokamrat.
- Det hade varit bättre om kulan tagit direkt i hjärtat så hade jag sluppit att pinas. Jag kommer i alla fall att dö, det vet jag.
- Ja, de som stupade i slaget var de lyckligaste, svarade kamraten. Och nu kan man rent av avundas
dem som dog på resan hit och kastades i sjön. De kom ifrån det värsta.
Den andre stönade. Nog kom han ihåg den resan. Skulle det otroliga hända, att han klarade sig igenom den här persen och fick leva tills han blev en gammal man, så skulle den fasansfulla upplevelsen på färden från Krim till Skutari aldrig gå ur hans minne. Tillsammans med tvåhundra olyckskamrater hade han stuvats in på transportfartyget. I vanliga fall brukade denna resa ta mellan fyra och fem dagar i anspråk, men så som förhållandena nu var tog den både två och tre veckor. Denna färd över Svarta havet hade varit fruktansvärd. Överallt, t. o . m. på däcket, låg sårade och sjuka män - jämmer rop, stönanden, dödsångest fyllde detta fasornas skepp
......forsättning............
Vill man läsa boken i sin helhet så skrevs just den här boken 1945 av Yngve Lindblom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar