Ensam i tiden som försvann

Just den här tavlan var lite speciell under den tid jag höll på att måla den. Vid ett tillfälle när jag satt och målade kändes det som om någon tog tag i penseln. Det var inte jag som målade längre utan någon annan styrde penseln. Några år senare flyttade jag till ett ställe som liknar detta fast de husen var vita i verkligheten. Grejen är ju att husen inte fanns när jag målade tavlan utan dom byggdes senare. Precis som färgen på mina hus är precis så svart var det att bo där. "Dödens väntrum" som jag kallade stället för. Tavlan fick sitt namn när jag flyttade därifrån "ensam i tiden som försvann". För så var det! När jag flyttade därifrån ensam och tillbaka till samma ställe där jag bott innan så var det precis som åren försvann och de här åren som jag varit hemifrån hade aldrig existerat. Det var en väldigt konstig känsla!